Jag är jävligt bra, bäst skulle vissa till och med säga.
Egentligen så är jag jävligt bra, och Linda pinkar inte så illa hon heller. Man skulle nog kunna säga att vi glider i livets grädd fil. (Nej, det är inte särskrivning, hade jag skrivit det ihop hade det blivit gräddfil och det är inte så flott, eller hur?)
Vi har humor, jävligt bra humor dessutom som alla tycker om och har kul av. Vårt oslagbara yttre är som en orgasm för omgivningens ögon och varje gång jag visar mig utomhus vet jag att det är en ynnest, en fröjd för mina medmänniskor och antagligen höjdpunkten på deras dag. Linda vet att hon är en av de mest betydelsefulla människorna som finns och att hennes åsikter och synpunkter berör alla.
Estetisk utan att vara nördig, alkohiliserad utan att vara trashig, cool utan att vara överspänd.
Våran vännskap kan ej med ord beskrivas då vårt tungomål är alltför simpelt för något så kosmiskt.
Nu ska vi till St Halvards och dricka öl som kostar kun kr 37!? Can you believe it?
PEACE OUT DUDE, (Linda ville skriva peace out motherfucker)
Living the Dream
Efter en blodtransfusion i form av latte och syretillförsel i form av Backyard Babies nya album är aktiviteten på topp!
Idag har varit en dag som verkligen varit en dröm, en mardröm.
Mitt sinne är lika grått som molnen utanför mitt fönster, jag är lika full av tårar som molnen är tunga av regn och den kalla vinden som får min hud att knottra sig är en känsla jag förlikar mig med.
Vad sker här? Egentligen, vart är jag på väg? Just nu är jag ungefär där jag trodde att jag skulle vara vid denna tidspunkt, men jag befarar att jag sakna men säkert spårar ur, förlorar kurs och snart kommer jag tänka "det var inte här jag hade tänk att jag skulle vara nu.."
Vad är mina visioner, vad är realistisk, vad vill jag?
Ta hand om mig själv, det är inget jag skryter om att jag är bra på. Jag kanske kan ta hand om dig, men absolut inte mig.
Kanske är det en överreaktion på en liten brist, en storm i ett vattenglas, eller är det så att jag trotts min radioskugga mot mig själv faktiskt kännt de små vibrationerna av katastrof för en gång skull?
Hur sätter man fingret på vad som är fel och vad som saknas när det är lika lätt att urskilja det som att försöka plocka upp ett havregryn ur en välkokt, fiberberikad havregrynsgröt?
Sometimes it's just.. fucked up.
Ordmeditation
Førra veckan træffade jag Albin før att prata om livet øver en riktigt svensk fika.
Albin har en last, røkning. Så efter ett tag fann vi oss sjælva sittandes i fønstret i Malins tomma
øvergivna rum, Albin røkandes och jag mest sympatisittandes.
Det regnade ute, men solen sken endå.
Det var inte kallt ute, men fuktigt och rått av regnet.
Det var inga mænniskor ute.
Vi fjærrskådade ut i tiden, sida vid sida, sittandes i ett fønster med skitiga rutor i ett øvergivet rum som fortfarande luktade av såpan som Malin skurat golvet med før fem dagar sedan.
Vi pratade om livet, værderingar och ångest tills det inte fanns några ord kvar.
Allt som var av værde var sagt och konstaterat. Vi hade inte kommit fram till något, vi bara dryftade.
Ord-mediterade.
Vi satt i tystnad, førsjunkna i våra egna tankar som troligtvis var ganska tomma efter denna totala urladdning.
Behagligt lugna och avslappnade, i samvaro fast i egna værldar.
Pløtsligt tar Albin till orda. Han vill dela med sig av en upplevelse han haft.
Utan att slæppa horisonten med blicken lyssnar jag till hans væl utvalda ord:
Før ett tag sedan, en helt vanlig eftermiddag, så satt jag på en parkbænk då det pløtsligt landade två fåglar framfør mig. De børjade bråka med varandra, de pickade efter varandra och brottades. Riktigt ilskna verkade de vara. Men så stannade de upp, skakade på sig, førsonades før att sedan flyga ifrån mig lugnt och fridfullt, tillsammans. Det var så hærligt att se, hur lætt de førsonades och så vackert det var nær de fløg ivæg sida vid sida. De kom tillsammans och de førsvann tillsammans.
Ær det inte så vi skall stræva efter att vara mot varandra? Att kunna sæga ifrån nær något ær fel utan att låta meningsskiljaktigheter komma emellan oss och dem vi har kæra.
Kollision
En kollision, eller krock, kan exempelvis vara tänder som krockar under en kyss, personer, saker eller känslor. Vad alla kollisioner har gemensamt är att det inte är den fysiska krocken som känns mest, utan den emotionella. Den hänger kvar och tycks aldrig riktigt släppa taget.
När två bilar krockar är det den minsta bilen som tar störst skada, så frågan i alla kollisioner är
"vem är den minsta bilen"?
Ibland upplever man att känslor krockar. Det kan vara känslor hos olika personer som krockar, eller olika känslor inom en och samma person.
När känslor krockar mellan olika personer blir det ännu tydligare vem som är den lilla bilen, vem kommer ta krocken hårdast och vem kommer klara sig ur kollisionen näst intill oskadd?
När känslor krockar inom en och samma person är det mer passande att likna det med en bil som är sekunder från att köra av vägen. Om du som förare är ute och kör och plötsligt upptäcker ett hinder på vägen så är den reflexmässiga reaktionen att försöka väja. Du är inte i kollisionen utan snarare sekunder ifrån den. Du ser kollisionen komma och bestämmer dig för att inte hamna i den studande krisen utan försöker rädda dig själv. Väja.
Om du som förare över dina egna känslor märker att de håller på att kollidera försöker du desperat att väja, att rädda dig själv från det kaos kolliderade känslor innebär.
Helt naturligt alltså.
Vad man ofta inte tänker på är att när du väjar från det uppenbara hindret kan du ha sådan otur att du du istället smäller rätt in i något annat. Låt oss likna det vid en bergvägg. För bilföraren blir bilen ihopklämd till ett dragspel, för känsloföraren är det du själv som blir dragspelet.
Så vad ska man göra? Väja och hoppas på det bästa eller helt enkelt ta kollisionen som den kommer? Vad är mest förödande? Väljer du kollisionen kan du förbereda dig på hur du ska ta dig igenom den, men väljer du att väja är det omöjligt att försöka förutse vilken drag du ska göra härnäst.
Det kan vara så att du på ett snyggt och proffsigt sätt lyckas undvika katastrofen, köra runt den och sedan upp på vägen igen, helt oskadd. De flesta av oss hamnar dock i diket, i skogen eller i värsta fall rätt in i bergsväggen-
så är det verkligen värt att ta chansen?
För att klara oss ifrån känslomässiga kollisioner måste vi vara som stadsjeepar. Tillräckligt stora för att inte ta skada i krockar med andra, tillräckligt välutrustade för att kunna köra av vägen och upp igen när det behövs och fullkomligt felplacerade..
Det finns ingen sämre start på dagen än ett avsked..
Jag saknar min andra halva, mitt hjärta. <3
Jag måste medge att det är mycket jobbigare att vara utan the love of my life än vad jag trott, även om det går mycket bättre än förväntat! En god vän vid namn Helena Larsson sa en mycket bra sak till mig i vintras när jag fortfarande höll på att fatta beslut om jag skulle åka tillbaka till Oslo eller inte. Nämnligen, "om det inte håller så är det inte på grund av avståndet, då är det förhållandet det är fel på".
Och visst kan det stämma? Ett riktigt bra förhållande kännetecknas väl inte bara av hur bra det är när man är tillsammans en solig vårdag som sakta förflyter utan ett moln på himlen? (Även om detta är fantastiskt underbart) För enkla saker klarar de flesta.. Under enkla förhållanden prövas aldrig riktiga kvalitéer såsom tillit, passion, vilja, trofasthet och framtidstro. Under enkla förhållanden vet du inte om förhållandet är som en medgångs-suporter som kommer att överge dig när det börjar gå dåligt eller om förhållandet är som ett skyddsnät som alltid finns där och säkert fångar upp dig när livet är tungt.
Det är egentligen inte svårt att veta att man hittat rätt..
Det är ingen speciell känsla, det är ingen speciell tanke eller fråga man kan ställa sig.
Der bara känns..
Det är inte en känsla som går att beskriva eller en insikt som kommer till dig, utan mer som något du helt plötsligt bara vet men inte kan säga hur du vet, när du började veta eller varför det är så.
Många författare och poeter beskriver kärlek som den största makten av alla eftersom den i sig frambringar och försträrker så många andra känslor såsom passion, hat, svartsjuka, sorg och lycka. Att jämföra kärlek och droger är inte heller en helt missvisande bild då de båda påverkar oss på ett sätt som får oss att känna mer, bli mer levande.
Vi strävar efter det här, vi vill känna kicken, njutningen.
Vi vill ha drama och spänning i våra liv, vi vill känna oss älskade, oumbärliga och behövda.
Vi vill ha en plats och mening med vår existens, näring åt vårt ego och balsam för själen.
Allt detta erbjuds vi genom kärlek. Detta är något vi får om, men bara om, vi finner kärlek. Därför vill vi finna den, till varje pris. Genvägar och falska lösningar florerar för att finna kärlek eller i alla fall ett substitut, för hur enkelt är det inte att slå mynt av något som alla, med- eller motvilligt, prisar så högt? Eller är det verkligen kärleken i sig som sätter detta pris eller är det vår vilja att eftersträva en behagligare vardag?
Oklart..
Vad jag vet är i alla fall att jag, personligen, hittat det som är rätt och riktigt för mig. Någon som får mig att stå ut med mig själv och min vardag. Någon som får mig attt njuta av varje ny dag och vara en bättre människa. Någon som ger mig precis det jag behöver, när jag behöver det, utan att jag behöver be om det.
Linnea&Daniel
- Med dig är varje dag solig och förflyter sakta utan ett moln på himlen.
Detta kan vara det närmaste jag någonsin kommit en uppenbarelse..
Dagen idag børjade jækligt dåligt och jag kænde på en gång att detta skulle bli en riktig skit-dag.
Jag var negativ till att børja med, hade sovit dåligt, vaknat och insett att jag hade mens, saknade Daniel, skall avgå som ordførande før Unga Aktiesparare i Væsterås, det ær molningt ute och jag finner mig sjælv totalt ur form.
Krævs inget geni før att se att detta knæcker vilken solstråle som helst.
Nær man kænner sig så jækla nere har man ett val, antingen inser man att dagen blir vad man gør den till eller så bæddar du in dig i mørk sjælvømkan och førtvivlan.
Ni som kænner mig har sækert redan listat ut vilket val jag gjorde?
Just de, jag begravde mig så djupt jag bara kunden i miserabilitetens våta ullfilt som luktar bløt hund, dessutom kliar och har ett hiskeligt mønster från 40-talet.
Nær jag væl anlænde till jobbet insåg jag att jag var på grænsen till undergång och att det var ett stort misstag att åka dit. Men jag skulle snart komma på andra tankar..
Nær jag anlænder till kundesentret ringer min ælskade Daniel, bara genom ett snabbt samtal får du mig att lugna ner mina skælvande nerver och din blotta existens får mig att jubla inombords. Tack før att du finns <3
Væl inne på jobbet træffar jag Linn som ser hur miserabel jag ær och ger mig en kram, vi pratar lite allmænt och jag kænner mig redan mindre bitter.
Vid lunchen har jag ett førtroligt samtal med Moina och jag går styrkt både fysiskt och psykiskt tillbaka till min pult.
Inte nog med det, det verkar som att alla kunder ær på otroligt bra humør idag, eller så kænner de på sig att det inte ær rætt dag att jæklas med mig, så under dagen talar jag med flera kunder som tackar såå mycket før god service, de ger mig komplimanger før mitt pena namn och talar om før mig hur mycket de tycker om svenskar..
Nær jag væl kommit hem sætter jag mig med en delikat bit ugnspannkaka och loggar in på msn før att kolla læget. De allra underbaraste personerna visar sig vara online och jag har aldrig fått så många spontankomplimanger någonsin.. Jag kan sæga att jag blev riktigt rørd av dessa værmande ord och de riktigt omsløt mig med ett behagligt lugn.
Vad jag vill sæga med det hær inlægget ær att, hur klyschigt det æn låter, så finns det inget bættre æn nær du mærker hur mycket personerna i din omgivning faktiskt bryr sig om dig. Det kan vara små, enkla gester men effekten de får ær fantastisk! Att veta att man har ett "skyddsnæt" att fångas upp i nær man faller ner i miserabilitet ær en kænsla som ær i en klass før sig. Att få det utan att be om det, att mærka hur mycket alla egentligen stæller upp och vilka som finns dær ær så.. livsomstørtande.
Återigen, tack alla som førgylle rmin dag och hjælper mig igenom kampen mot vardagen med alla era små gester och er blotta existens! Utan er skulle jag varje dag vara insvept i den bløta miserabilitetsfilten av ull som luktar hund och har ett hiskelight mønster från 40-talet..
