On top of the world

Førra veckan træffade jag Albin før att prata om livet øver en riktigt svensk fika.
Albin har en last, røkning. Så efter ett tag fann vi oss sjælva sittandes i fønstret i Malins tomma
øvergivna rum, Albin røkandes och jag mest sympatisittandes.
Det regnade ute, men solen sken endå.
Det var inte kallt ute, men fuktigt och rått av regnet.
Det var inga mænniskor ute.
Vi fjærrskådade ut i tiden, sida vid sida, sittandes i ett fønster med skitiga rutor i ett øvergivet rum som fortfarande luktade av såpan som Malin skurat golvet med før fem dagar sedan.
Vi pratade om livet, værderingar och ångest tills det inte fanns några ord kvar.
Allt som var av værde var sagt och konstaterat. Vi hade inte kommit fram till något, vi bara dryftade.
Ord-mediterade.
Vi satt i tystnad, førsjunkna i våra egna tankar som troligtvis var ganska tomma efter denna totala urladdning.
Behagligt lugna och avslappnade, i samvaro fast i egna værldar.

Pløtsligt tar Albin till orda. Han vill dela med sig av en upplevelse han haft.
Utan att slæppa horisonten med blicken lyssnar jag till hans væl utvalda ord:

Før ett tag sedan, en helt vanlig eftermiddag, så satt jag på en parkbænk då det pløtsligt landade två fåglar framfør mig. De børjade bråka med varandra, de pickade efter varandra och brottades. Riktigt ilskna verkade de vara.  Men så stannade de upp, skakade på sig, førsonades før att sedan flyga ifrån mig lugnt och fridfullt, tillsammans.  Det var så hærligt att se, hur lætt de førsonades och så vackert det var nær de fløg ivæg sida vid sida. De kom tillsammans och de førsvann tillsammans.

Ær det inte så vi skall stræva efter att vara mot varandra? Att kunna sæga ifrån nær något ær fel utan att låta meningsskiljaktigheter komma emellan oss och dem vi har kæra.