Kollision
En kollision, eller krock, kan exempelvis vara tänder som krockar under en kyss, personer, saker eller känslor. Vad alla kollisioner har gemensamt är att det inte är den fysiska krocken som känns mest, utan den emotionella. Den hänger kvar och tycks aldrig riktigt släppa taget.
När två bilar krockar är det den minsta bilen som tar störst skada, så frågan i alla kollisioner är
"vem är den minsta bilen"?
Ibland upplever man att känslor krockar. Det kan vara känslor hos olika personer som krockar, eller olika känslor inom en och samma person.
När känslor krockar mellan olika personer blir det ännu tydligare vem som är den lilla bilen, vem kommer ta krocken hårdast och vem kommer klara sig ur kollisionen näst intill oskadd?
När känslor krockar inom en och samma person är det mer passande att likna det med en bil som är sekunder från att köra av vägen. Om du som förare är ute och kör och plötsligt upptäcker ett hinder på vägen så är den reflexmässiga reaktionen att försöka väja. Du är inte i kollisionen utan snarare sekunder ifrån den. Du ser kollisionen komma och bestämmer dig för att inte hamna i den studande krisen utan försöker rädda dig själv. Väja.
Om du som förare över dina egna känslor märker att de håller på att kollidera försöker du desperat att väja, att rädda dig själv från det kaos kolliderade känslor innebär.
Helt naturligt alltså.
Vad man ofta inte tänker på är att när du väjar från det uppenbara hindret kan du ha sådan otur att du du istället smäller rätt in i något annat. Låt oss likna det vid en bergvägg. För bilföraren blir bilen ihopklämd till ett dragspel, för känsloföraren är det du själv som blir dragspelet.
Så vad ska man göra? Väja och hoppas på det bästa eller helt enkelt ta kollisionen som den kommer? Vad är mest förödande? Väljer du kollisionen kan du förbereda dig på hur du ska ta dig igenom den, men väljer du att väja är det omöjligt att försöka förutse vilken drag du ska göra härnäst.
Det kan vara så att du på ett snyggt och proffsigt sätt lyckas undvika katastrofen, köra runt den och sedan upp på vägen igen, helt oskadd. De flesta av oss hamnar dock i diket, i skogen eller i värsta fall rätt in i bergsväggen-
så är det verkligen värt att ta chansen?
För att klara oss ifrån känslomässiga kollisioner måste vi vara som stadsjeepar. Tillräckligt stora för att inte ta skada i krockar med andra, tillräckligt välutrustade för att kunna köra av vägen och upp igen när det behövs och fullkomligt felplacerade..
